إِذْ أَنتُم بِٱلْعُدْوَةِ ٱلدُّنْيَا وَهُم بِٱلْعُدْوَةِ ٱلْقُصْوَىٰ وَٱلرَّكْبُ أَسْفَلَ مِنكُمْ ۚ وَلَوْ تَوَاعَدتُّمْ لَٱخْتَلَفْتُمْ فِى ٱلْمِيعَٰدِ ۙ وَلَٰكِن لِّيَقْضِىَ ٱللَّهُ أَمْرًۭا كَانَ مَفْعُولًۭا لِّيَهْلِكَ مَنْ هَلَكَ عَنۢ بَيِّنَةٍۢ وَيَحْيَىٰ مَنْ حَىَّ عَنۢ بَيِّنَةٍۢ ۗ وَإِنَّ ٱللَّهَ لَسَمِيعٌ عَلِيمٌ ﴿٤٢﴾
[Minns] att ni befann er i dalens främre ände och [fienden] i den bortre änden med karavanen långt under er. Om [båda sidor] hade gjort upp om att drabba samman, skulle ni säkert ha dragit er ur spelet, men [striden kom till stånd] därför att Guds vilja måste ske - så att de som stupade, skulle stupa som klart bevis [för sanningen], och att de som fick behålla livet, skulle behålla det som klart bevis [för sanningen]. Gud hör allt, vet allt.
