وَلَوْ يُؤَاخِذُ ٱللَّهُ ٱلنَّاسَ بِمَا كَسَبُوا۟ مَا تَرَكَ عَلَىٰ ظَهْرِهَا مِن دَآبَّةٍۢ وَلَٰكِن يُؤَخِّرُهُمْ إِلَىٰٓ أَجَلٍۢ مُّسَمًّۭى ۖ فَإِذَا جَآءَ أَجَلُهُمْ فَإِنَّ ٱللَّهَ كَانَ بِعِبَادِهِۦ بَصِيرًۢا ﴿٤٥﴾
Om Gud [med en gång] skulle straffa människorna så som de förtjänar, skulle Han inte lämna en enda levande varelse kvar på [jorden]; men Han ger dem uppskov till en [av Honom] fastställd tidpunkt. Och när denna frist har löpt ut [skall de få erfara att] Gud inte förlorar någon av Sina tjänare ur sikte.
